| |
| Fäbodtiden
1500 - 1950 |
| I
pergamentsbrev från år 1386 finns anteckningar om
fäbodar dit man om sommaren ”buffrade” (vandrade)
för att dryga ut betet för kreaturen. |
| Under
1500-1600-talet började allt fler byar inom Gagnefs socken
att skaffa sig fäbodar. Orsaken till ökningen står
främst att finna i det allt större kravet på
mer betesmarker, som en följd av att kreatursbeståndet
växte ”lavinartat”. Byarnas gemensamma betesmarker
räckte helt enkelt inte till. |
| Den
”buffring” till fäboden som blev en följd
av de allt mer utbetade ”hemmamarkerna”, var mer
eller mindre sporadiska och ledde ofta till olika kontroverser
mellan byarna. Det fanns under den perioden inga krav på
var kreaturen fick beta eller inte. Detta faktum utnyttjades
av vissa byar och gårdar. För att få bättre
ordning på ”problemet”, beslutades av häradsrätten
om fastställda gränser för betet både vad
gällde ”hemmamarkerna” som fäbodmarkerna. |
| Man
delade in marken i s k ”lötesområden”.
”Hemlöten” = Byns gemensamma betesmarker. ”Fäbodlöten”
= Byns gemensamma betesmarker i fäboden. Den indelningen
var dock inte tillräcklig för att bringa ordning.
En del gårdar ”buffrade” men andra valde att
stanna hemma i byn och lät kreaturen beta av den bygemensamma
marken. År 1651 beslöts därför att alla
skulle ”buffra” till sina fäbodar gemensamt
samma dag. |
| De
flesta fäbodställena inom socknen hade under sin storhetstid
mellan 5 och 30 gårdar inom sitt område. Med undantag
för Södra Tansbodarna, Backbodarna och Bastberget
som hade 58, 66 respektive 91 st gårdar knutna till sina
fäbodar. Totalt fanns inom socknen 37 fäbodar. |
| Idag,
1995, finns 1 ”levande” fäbod kvar inom hela
kommunen. Det är Bastbergets fäbod. Från att
ha varit Skandinaviens största fäbod har den idag
reducerats till att bli en uppskattad turistattraktion. Bastbergets
fäbod är idag ett mycket välbesökt turistmål
och många är säkert de som söker sig dit
för att uppleva en ”svunnen tid”. |
Bastberget:
Bastberget har haft oavbruten fäboddrift i 400 år. Den
långa fägatan, de omkring 150 byggnaderna, av vilka flertalet
är grå och den oavbrutna fäboddriften gör Bastberget
till en pärla i fäbodsammanhang. Vid en kulturhistorisk
miljöanalys har Bastberget klassats som riksintressant. Dessutom
är fäbodområdet utpekat som riksobjekt för naturvården.
Vid inventeringen av Dalarnas ängar och betesmarker 1988-1990
konstaterades att svampfloran är synnerligen artrik och att floran
med den betespräglade vegetationen är intressant. Från
utsiktspunkten har man en milsvid utsikt. Här finns även
en rastplats med en slogbod.
Via vandringsleder når du härifrån bl.a flertalet
andra fäbodar i området.
Du finner Bastberget 15 km söder om Mockfjärd. Skyltat under
säsong, från Mockfjärd via skogsbilväg förbi
sjön Alten. |
Backbuan:
Belägen söder om Mockfjärd efter vägen till Södra
Tansbodarna.
Fäboden är delad i 2 olika klungor. |
Floberget:
Ligger på östsidan av Digerberget.
Gagnefs Floberget har anor från 1600-talet och var från
början en fäbod för "forsbyggarna" vid Grådaforsen,
och blev med tiden en fäbod enbart för Västerfors by.
Ett trettiotal gårdar finns i fäboden och 1961 var sista
sommaren det fanns kor, getter och får där. |
Gråbuan:
Grå Bonden sägs ha ägt hela Gagnef, Åhl och
Leksands socken och en stor grotta i Gråbuberget var hans skattkammare.
Den var full med tunnor fyllda av silver och smycken.
Han behandlade sina tjänare som slavar och han hade ett stort
beväpnat följe när han red omkring på sin silverskodda
häst.
Mörka höstkvällar ska fäbodkullorna ha hört
hans osaliga ande sucka...
I fäboden finns både slogbod samt rejäla rastplatsbord.
Vintertid är det en perfekt pulkabacke i fäbodens västra
utkant. |
Nordbäcksbuan:
Fäbodens anor sträcker sig tillbaka till 1544.
Högt belägen på Nordbäcksbodsberget.
Fäboden består av en mindre klunga timrade stugor. |
Norra
Tansbodarna:
Ligger vid sjän Tansen ca 8 km söder om Mockfjärd.
Fägata leder genom fäboden ner till badplatsen.
I fäboden ligger även Tansengården, en f.d. koloni
som du kan hyra genom Turistbyrån. |
Stockgropen:
Det första vi vet som har skrivits om Stockgropen är år
1661, då häradsskrivaren på frågan om det fanns
några nyupptagna torp på allmänningen som skulle
skattläggas, fick svaret att Stockholms Mats flyttat dit.
Vid storskiftet 1811-1817 hade fäbodstället 24 delägare,
främst från byar i Mockfjärd. Sommaren 1946 var den
sista som Stockgropen nyttjades för fäboddrift. I dagsläget
finns enbart grisar och lösgående får i fäboden
sommartid. |
Sähl:
Beläget på västsidan av Sönnberget.
I fäboden finns så väl fast boende som sommarboende.
På torget finns rastplatsbord där du kan avnjuta det medhavda
samtidigt som du avnjuter den vackra vyn mot väst. |
Södra
Tansbodarna:
Ligger ca 14 km söder om Mockfjärd.
Fäboden är indelad i 2 byar varav den övre som ligger
högt uppe på berget kallas för Bröttjärbuan.
Badplats med långgrunt och sandstrand. |
Tryssjöns
Fäbod:
Beläget på södra sidan av Tryss Klack ca 14 km söder
om Mockfjärd.
En slogbod nere vid sjön som för övrigt innehåller
ädelfisk. |
Västtjärnslindan:
I 1663 års fäbodförteckning näms Västtjärnslindan,
men då under namnet Edtjärna.
Vid storkiftet 1811-1817 hade fäbodstället 30 delägare.
15 av dessa var från Västtjärna. Sex delägare
kom från Östtjärna och fem från Nysäl.
Övriga kom från Lindan, Gruvan och Österfors.
Sommaren 1933 var det socknens kreaturstätaste fäbodställe.
27 hushåll tog då hit 115 kor och 16 kvigor.
År 1968 upphörde fäbodbruket. Systrarna Karin och
Anna Daniels samt Anna Sundin var Västtjärnslindans sista
fäbodkullor. Sista sommaren hade de sju kor. Systrarna Daniels
var fäbodkullor från tio års ålder.
Vid en kulturhistorisk miljöanalys har Västtjärnslindan
klassats som ett område med kulturhistoriskt och miljömässigt
värde. |
Ösjöbuan:
Ligger vid sjön Ösjön. |
|
| Upptecknat
i juli 1927 av Hjalmar Hedman, Mockfjärd. Förestående
uppgifter äro meddelade av Mård Per Andersson i Fermsnäs
by, Mockfjärd. |
| Mård
Per, som han vanligen kallas, är född den 16 maj 1843 i
Högberget i samma socken. Han gifte sig 1865 med Pellas Anna
Mattsdotter i Fermsnäs och har alltsedan dess varit bosatt i
sistnämnda by. På vintrarna har Mård Per varit sysselsatt
med milkolning i skogarna och under 52 somrar har han varit timmerflottare.
Dessutom har han hela tiden skött sitt jordbruk. Trots sina 84
år deltar han ännu i arbetet på åker och äng,
läser sin tidning och följer tidens händelser med stort
intresse. |
I:
Allmänt.
Fäbodstället kallades för ”buan”, obest.
Form ”buör”. Ex. ”Va skä i ti för
buör?”
Namn på fäbodar: Tansbuan, Backbuan, Nolbäcksbuan.
Fäbodar av olika slag ha ej funnits i Mockfjärd, inte heller
några särskilda för getter avsedda eller så
nära byn liggande att mjölken kunde hemforslas varje kväll.
Ett flertal gårdar (ofta i olika byar) ägde fäbodstället.
Större fäbodar kunde vara uppdelade i olika avdelningar
(klasör). Så t.ex. var och är fortfarande Bastberget
(Bassbärrjä) socknens största fäbodställe
indelat i ”Bössbuan” (av byn ”Bössja”,
Borgsheden), Lindbuan (av Lindbyn), ”Bärrjä”
(fyra gårdar på en höjd) och ”Åsbuan”.
Man brukade ej hyra betesmarker eller ackordera bort sin boskap på
annat håll. Föreståndaren för ett bodlag (bulag)
kallades ”bufogden”; pl. Best. f. bufogden, obest. F.
bufogdör. |
II:
Fäbodmarken och omgivningarna.
Det inhägnade området omkring fäbodstället benämndes
”täckta” (obest. F. ”täckt”; pl.
”täcktann” / ”täcktörr”). Endast
en sådan fanns vid varje fäbod. Den obebyggda delen av
täckten användes som slåttermark men i ett par fäbodar,
Bastberget (Bassbärjä) och Tansbodarna (Tannsbuan) fanns
även odlad jord.
”Tjia” (fem; obst. tjiä, plur. tjianne, tjiör)
var den plats på ”stannholn” där man hade kreaturen
under middagsrasten (se vidare under vallning). ”Fäggåsbacken”
el. ”fäggåln” kallades den öppna inhägnade
platsen utanför fäjset. (se ”plan över Norra
Tansbodarna”, ark 8).
Trakten kring ett fäbodställe (och en by) kallades ”löt”
(fem. best. löta, pl. Lötör, lötann) oftast med
ställets el. byns namn före. Ex. Gräsbässlöta,
Näslöta. Någon slåttermark el. åker utom
täckten fanns ej. Svedjande (fallbränning) av skog förekom
ibland. I så fall var det antingen ett hushåll som svedjade
(bränd fall) för sig el. också alla delägare
i ”bulajjä” tillsammans. I senare fallet känner
Mård Per ej till några särskilda fastställda
skyldigheter för hela fäbodlaget att fälla skog, inte
heller att man taxat skog.
Hemlöt och fäbodlöt (hemmlöta ö bulöta)
voro ej skilda av gärdesgård (råggål, mask.
råggåln, råggålör, råggålann)
men mellan Gagnefslöten och Mockfjärdslöten (Gagnslöta
ö Möckfjälslöta) fanns en sådan förr
i tiden, ”millaråggåln”. |
III:
Byggnaderna.
På ett fäbodställe funnes följande byggnader
för varje gård: stugan (stuggu, pl. Stuggunann) med vilken
var sammanbyggt kammare och vedbod (kammar ö veller), vidare
ladugård (fäjs), stall och lada (lau). Ibland hade två
gårdar gemensam ladugård och voro då denna försedd
med två gödselgluggar. Utanför väggen (väddja)
fanns det en tät gärdesgård (råggål) så
att man kunde skilja gödseln (dinnja). Ladorna kunde också
vara gemensamma och voro då avbalkade inuti. Släktnamnen
på stugorna har Mård Per ej reda på.
I det fria fanns alltid en eldstad (ilasta, pl. Ilstaör). Denna
kunde ibland vara gemensam för flera gårdar och den var
mycket enkelt byggd: endast en flat stenhäll som bakvägg
och mindre sådana vid sidorna. Eldstaden användes för
vattenvärmning, vid kokning av inlag och vassla (missu) och vid
ystning. Mesosten (miss-smörrä) kokades för det mesta
inne i stugan men ibland fick eldstaden också använding
vid detta arbete. |
IV:
Flyttningarna.
Fäbodarnas avstånd från bygden växla från
12 km (Norra Tansbuan, Grävännbärrjä) upptill
närmare 2 mil (Bassbärrjä).
Väg till fäbodarna; buväg, mask. Buväjjän,
buvägör, buvägann.
Före fäbodflyttningen på våren lät man
djuren gå på bete i hemskogen för att vänja
dem med varandra. Detta kallades att sämja ihop dem (sämmj
hop krit(e)rann). Då var det byns pojkar som skulle sköta
vallningen. Innan man släppte ut kreaturen första gången
skulle det läggas kvicksilver i tröskeln och med stål
ritas ett kors ovanför dörren i ladugården. Strax
före avfärden till ”buan” skulle korna ha ”sletjör”
(best. f: sletjann) ur skällan. Att man klippt skugghåren
på kalvar har ej förekommit, ej heller att småkreaturen
skickats tidigare till fäboden.
Flyttning: ”bufförning – bufförningja”.
Av ”buffra” (flytta). Ordet användes endast om fäbodflyttningar. |
|
|
Karta
över Norra Tansbuan ritad ur minnet av Hjalmar Hedman |
|
|
