|
Alten:
bodde på Altberget och har givit namn åt sjön
Alten. Han blev osams med
grannarna Basten och Tansen och med jättarna borti
Sälsbergen. Då skall han ha planerat tibast
till skydd. Han kanske kände till att "Tibastbär
och Bändilarot (vänderot) står allt (ondt
emot"). |
|
|
Basten:
Jätten Basten bodde i Bastberget. Vägen
därifrån till Norra Tansbuan går ett
par kilometer på en rullstensås, flera meter
hög och bred, och på bägge sidorna omgiven
av sanka myrar. Den kallas Galtryggen men även Bastens
väg ty det är han som byggt den.
Han besökte ibland Åls kyrka (detta hände
innan Gagnefs kyrka var byggd). Han skulle laga den oländiga
vägen och tog med sig sand i en säck. Men säcken
sprack och sanden rann ut. Så uppkom grusvägen
endast avbruten på ett par ställen där
jätten höll handen för hålet. Vägen
blev snörrät ty han gick rakaste vägen
över myrar och moras.
|
|
|
Brorslotten:
Halvarsbackgruvan skulle vara en gång större
än Falu koppargruva och
Långängsgruvan i Zakrisberget. Men hon skulle
bara kunna hittas en midsommarnatt av två tvillingbröder
födda en julnatt! |
|
|
Blåkullafärderna:
Blåkullafärderna som utspelade sig i Mockfjärd
i Dalarna år 1858 var det sista utbrottet av häxhysteri
i Sverige. Det utspelade sig långt efter att häxprocesser
förklarats olagliga, men visar stora likheter med
handlingsförloppet under häxprocessernas tid
och visade att föreställningarna om häxor
och Blåkulla inte var död ännu på
1800-talet.
En liten flicka, Anna i Myrholn, beskyllde en grannfru
för att ha tagit henne till Blåkulla. Pastor
Blumenberg hade förhört henne och "botat"
henne. Systrarna Silfknapp Kerstin (11 år) och Anna
(15), sade sig också ha blivit Blåkullaförda
men botade genom bön och handpåläggning;
Anna´s ena ben, som var lamt, hade dessutom blivit
bättre. Församlingsmedlemmar bad Blumenberg
omdöpa deras barn, men han vägrade för
att detta påminde om baptism. Säl Per Andersson
i Loka i Älvdalen, 10 år, hade efter att ha
överlevt att nästan ha drunknat fått uppenbarelser
och änglavisoner under de på drunkningolyckan
följande sjukdomstillstånden, och föräldrar
från Gagnef vallfärdade till Per för att
genom honom få ängelns svar på om deras
barn hade förts till Blåkulla. |
|
|
Erse
och Möre:
De bodde i nuvarande byarna Ersholn och Mörholn.
Ej Myrholn som är felaktigt. Äldre, äkta
infödda Mockfjärdsbor säger med rätta
Mörholn. Hol är en mindre kulle ofta med berghällar
i dagen. Mellan Ersholn och Mörholn ligger i skogskanten
andra holar och nedanför dem den stora odlade Digermyran.
Från den går till älven Slommerdiket
som i huvudsak utgör gräns mellan Ersholn
och Mörholn och som kröker åt väster.
Den kröken skall enligt sägnen ha uppkommit
då de två byarnas första bebyggare,
jättarna Erse och Möre, tvistade om marken
och Erse vann.
|
|
|
Halvars
backe:
Där ger marken ifrån sig ett ihåligt
ljud om man stampar ty där är Bastens skattkammare,
full av silver, mitt under vägen. Bland annat en
kanna och en bägare av omätligt värde.
Här finns också koppar. |
|
|
Josefsdal:
Strax väster om Bastberget ligger några
djupa raviner. Platsen kallas och är Mockjfärds
egna Blåkulla. Dit for häxorna på skärtorsdagnatten.
Tron på häxor höll sig levande ovanligt
länge i Mockfjärd. De sista häxprocesserna
hölls vid mitten av 1800 - talet. |
|
|
Jätteparet
Tansen och Tansa:
De bodde på Tansväggen. När Gagnefs kyrkklockor
första gången började ringa skar detta
i öronen på Tansen. Han fattade tag i ett stort
stenblock och kastade det mot kyrkan. Men han orkade inte
få stenen längre än till den nuvarande
vägen från Bröttjärna till Säl.
Tansstenen (Sälsstenen) ligger verkligen bara några
tiotal meter väster om en rak linje mellan Tansväggen
och Gagnefs kyrka. Stenen rör sig varje gång
kyrkklockorna ringer. Stenen är 3,2 m hög ovan
jord, 4,3 m lång i nord-sydlig riktning och 3,4
m bred. Stenen blev fridlyst 1925 på begäran
av Mockfjärds Hembygdsförening och är försedd
med Dalarnas Hembygdsförbunds skyddstavla.
När Tansa satte på grytan gick Tansen upp på
berget med sin håv som var så stor att han
kunde nå med den över hela sjön. Det var
han själv som grävt ut sjön Tansen. Jorden
bar han liksom Basten i en stor säck men den brast
och jorden rann ut. På så vis uppkom den höga
Tansbulindan i Bröttjerbuan. Den odlade jätteparet
upp. Han grävde upp stenarna med bara händerna,
hon bar i förklädet ihop dem till stora rösen
som finns kvar än i dag.
Tansa sägs också en gång ha kommit hem
till sin gubbe med en häst och en körkarl i
förklädet och sagt: "Si en sån jordmask
jag hittat".
Högt uppe i Tansbutäkterna finns ett par låga
regelbundna avlångt fyrkantiga upphöjningar
i skogen ca 5-6 meter långa. De kallas jättekullarna
och sägs vara Tansens och Tansas gravar där
de ligger i silver- eller kopparkistor och med dem ofantliga
skatter, däribland ett par stora guldkronor. Många
har grävt där och lämnat hål efter
sig.
|
|
|
Rånda:
Hon hade tydligen setts en höstkväll i "gattu"
mellan Ersholsbuan och Bröttjerbuan av två
ynglingar. |
|
|
Sjörån
i Tansen:
Hon var ett obeskrivligt vackert kvinnfolk som dök
upp och sträckte armarna mot fiskare. Det var inte
långt ifrån att de hoppat i till henne. |
|
|
Trollkärringstenen:
Från Borsheden går en skogsstig åt norr
upp till Flobergets fäbodställe (Flobuan).
Där ligger Trollkärringstenen en knapp fjärdingsväg
från byn. Det är ett stort flyttblock av grå
medelgrov granit omkring 4 meter högt. Det var en
jättekvinna som skulle kasta blocket mot Gagnefs
kyrktorn. Hon lyfte det över huvudet och än
idag syns på baksidan en rund grop efter huvudet
och två veck efter handtaget.
|
|
